En gång i tiden bodde jag i Falun och en gång i tiden var inte så länge sedan. Två år som närmare sig tre. Min tid i Falun var inte lång. Tre månader. I tre månader bodde jag i en röd stuga uppe på ett gammalt berg som inte var särskilt högt men ändå hette Gamla berget. Hundra meter bort fanns skog. Grannar, tallar och lite björk. Min värdfamilj sprang i den varje dag. Jag gick på promenader någon gång i veckan. Jag följde stigar medan de sprang terräng. Jag har respekt för skogen och minns att om man går vilse ska man krama ett träd, göra en koja och äta kottar och barr. Respekt åt det som växer och finns där längre än vi.
Klockan är över tolv och jag kan inte sova. Jag lyssnar på Johnossi's låt Bed on fire och känner att fyra ord passar in på vad jag känner "Tired of being tired". Jag dricker för mycket kaffe under dagen som gör att det är långa vakna nätter och kaffebehövande dagar. Jag tänker för mycket på dig, dåtid, nutid. På familj och min roll/plats i den. På andetag som behöver en maskin, och mina som kommer naturligt. Jag känner mig vilsen. I mina tankar. I livet. Är det okej att distansera sig? Är det okej att stänga av? Är det okej att känna att man vill spola tillbaka tiden och att allt ska vara som det förut var?
Letar efter ett träd man kan krama när man är vilsen i tankarna och livet.
1 kommentar:
Ibland behöver man något att krama om det är ett träd eller en dröm eller person är olika beror på vad anledningen är. Inte lätt när saker man hoppas inte ska ändras händer och som man inte kan göra något åt, hur gärna man än vill. Det kommer ta tid att acceptera att pusselbiten är borta, men man får försöka fokusera på det man kan påverka. Försöka hitta det positiva runt omkring en. Sina vänner, familj och intresse. Våra roller ändras alltid runt omkring oss, men vi minns allt som är viktigt. Kram Mamma
Skicka en kommentar